Jag vill åka hem, men inte lämna

Allt vi gör i Buenos Aires nu gör vi för sista gången

Det klumpar sig i magen nu.

Vi rör oss i norra Argentina

Att sammanfatta en vecka i ett inlägg

Högsta punkten i provinsen Tucuman, på vägen till Cafayate i Salta. 3042 meter över havet.

Vi blev körda genom kaktusland av en 42-årig guide från Tafi del Valle. Han var född i byn, fick sitt första av tre barn när han var 18, är redan morfar och har bara lämnat landet, för Bolivia, en gång i hela sitt liv. Han pluggar engelska just nu och tycker att det är ett så fint språk, även om han har svårt med stavningen. "Det stavas inte som det låter". Vi spenderade en heldag med honom i bilen, där han berättade om Argentinas historia och spelade Roxette på hög volym. Han gillade dem för att det var sådan "fuerte" i gitarrerna. Sitt jobb tog han på största möjliga och fantastiska allvar.

Från staden Cafayate och 5 mil norrut sträcker sig bergspartiet Quebrada de Cafayate. Ett helt sjukt konstigt landskap med alla möjliga sorters bergarter i tusen olika färger och former på en och samma plats. Går vi till exempel uppåt eller nedåt på den här bilden? Omöjligt att säga.

De multikolorerade.

De röda.

Rio Calchaquí.

Sedan åkte vi till Tilcara, en liten bergsby i nordligaste Jujuy där...

...man åker snirkliga vägar och stiger 2000 höjdmeter över ett berg...

...för att komma fram till Salinas Grandes.

Där utvinner man salt som läggs i säckar som det står socker på. Fråga mig inte varför.

Höjdrekord!

Solnedgång från vår privata takterass på hostelet. Tilcara är dock svinkallt den här tiden på året, så jag gick bara upp på den en gång för att ta den här bilden. Waste of vacker plats...

Sen åkte vi till staden Salta för att vinka av Ann som skulle tillbaka till Buenos Aires och för att ta bussen vidare till Iguazú.

Vi avslutade med det vi gör bäst: dansa till cumbia natten lång.

I norra Argentina måste man köpa stickade tröjor av alpackaull

Regn, sopor och problem

Vi är tillbaka i Buenos Aires sen i går. Inte det varmaste av mottaganden, men vi är lite nöjda med att efter att ha krånglat runt på bussar i tre veckor få sitta inne i vår nyastadsdelslägenhet och surfa också. Och gå på bio. Och längta till i morgon då det blir sol.

Regn, sopor och problem

Bland vin och berg

Att cykla ut i solen på grusgången från en liten familjebodega efter ett par glas vin, som man inte spottat ut utan svalt, måste väl ändå vara urtypen av en idealdag för varenda medelklassvensk. Den ultimata avslappningen från vardagen. Nu vet jag hur det känns.

Malbecen och vår guide hos Dante Robino. Han drack lika mycket vin som vi vid provningen.

Mousserande direkt från tanken.

Och rött från lilla tunnan.

Gammalt vin. Den här traven hos Norton var två meter hög.

Bonfanti var vykortsvackrast.

Dagen efter gick vi ut på vandring i området Cacheuta med vår hostelägare som vi kallade Tofsis. En mycket speciell man. Han hade en ung fru, en ettårsbebis, en äventyrsagentur och en fläta lämnad på sitt annars helt rakade bakhuvud. Under vandringen berättade han om vilken uppfattning han dittills fått av oss som personer och om hur vi förhöll oss till varandra. Intressant hur vissa aldrig kan förstå hur oönskade sådana analyser är, men han är kanske en människokännare, vad vet jag. Hans yogaställningar där han snurrade med armarna utsträckta och ansiktet upp mot himlen om kvällarna talade ju för det i alla fall (alltså palla). Hur som helst var jag mamman, Ann den söta och Kalle den seriösa. Frågor på det? (JA, men orka på spanska).

Toppen till höger, dit kom vi i alla fall.

Objekt för analys.

Vandringsgänget -11. Vildhundarna följde oss ända upp.

Sen åkte vi vidare med nattbuss till soluppgångar, provinsen Tucumán och Tafi del Valle. Och vad som hände där, det vet ni ju redan (nu med fler bilder).

Vattenfallet!

Jag har alltså inget jobb längre. Inte riktigt den nyheten man vill ha när man sitter i en liten bergsby i norra Argentina, eller någonsin. Men det är väl så det är. Livet. Exakta detaljer är inte riktigt utstakade än, så ska inte skriva om det mer än så. Men nu vet ni iaf. Väldigt konstigt efter två och ett halvt år med samma personer. Väldigt, väldigt tråkigt också.

Men, i förrgår kom vi i alla fall fram till staden Puerto Iguazú, vid gränsen till Brasilien, efter en 24 timmars lång bussresa. Ett dygn på buss är mycket, men faktiskt inte lika mycket när man åker klass "säng", med tre mål "mat", filt, existerande benutrymme och oavbruten filmvisning. Dessutom bokar vi så ofta vi kan platserna längst upp, längst fram, för att paxa panorama-vyn. Har funkat tre av fyra gånger hittills och levererar alltid soluppgångar och sånt.

Hur som helst, enda orsaken till att man åker hit är världens näst största vattenfall. Jag tror faktiskt på riktigt att staden Puerto Iguazú bara existerar för att turisterna ska ha någonstans att sova och för att de som jobbar i parken ska ha någonstans att bo. Var tredje hus är någon form av hotel/hostel/hospedaje/recidencial och resten är typ övergivna. Men jaja, vi är ju faktiskt här för att se på vattenfall och inte för att florera på bland pitoreska kolonialhus och äta medialunas.

Kalle var från början lite tvekis till att åka hit, grundat på att han sett Älvkarlebys vattenkraftverk så många gånger sen han var liten (nyss sa han: "Det är Smaka på Stockholm nu". Love him). Men devisen "har man sett ett har man sett alla" funkar inte alltid på mig, så i går var vi alltså där.

Och det var... mäktigt. Och blött. Och mycket folk (visste inte om jag läste "cuidado con la humedad" eller "cuidado con la humanidad" på skylten vid ingången). Jag, till skillnad från Kalle då, har inte sett några riktiga fall förut, och det var, som alltid när man står vi något slags extremnaturfenomen, väldigt förminskande för ens mänskliga ego. Kan man typ tillbe vatten istället för gud?

Kära vatten som är i himlen...

När man stod här, vid The Devil's throat, blev man blöt.

Några av alla fall på den Argentinska sidan.

Alltså, låt aldrig andra personer ta bild på dig.

Bara en till.

Runt om är det regnskog och fin natur.