Upp och ner

Det är inte så kul att blogga när det händer saker där hemma, men det här skrev jag tidigare, så nu kommer det ändå:

Vi är i Tilcara nu, en liten by på 2 400 meters höjd i mitten av Jujuy i nordligaste delen av landet. Vägen från Buenos Aires hit har varit bergig. Och fantastisk. Vilket jävla land man fått förmånen att vara i ett halvår. Finaste Argentina.

Mendoza, där vi var först och som man utöver Buenos Aires hör mest om härifrån, på grund av deras vin och natur, har hittills varit resans svagaste stopp. Där fanns gott vin och toppar att bestiga, men inget vi inte kunnat hitta därefter. Det var torrt och dammigt, inte magnifikt eller överraskande. Snarare en sämre version av det man tidigare hört. Vi stannade där ett par nätter och tog sedan nattbussen upp till helt fantastiska Tafi del Valle i Tucuman. En liten by på en bergssluttning omringad av Valles Calchaquíes. Sista biten dit kantades av regnskog med höga toppar och djupa vattenfyllda dalgångar. Totalt oväntat, men ändå inte eftersom naturen verkar skifta varannan kilometer här. Det var i Tafi del Valle vi gjorde vår nu redan historiska hästritt.

Förutsättningarna innan var rätt dåliga. Till exempel hjälmbristen. Eller att Kalle inte hade suttit på en häst sedan Lilla gubben -92. Eller att guiden pekade upp mot en hög topp och sa "dit ska vi". Eller bara det att vi satt på varsin jävla häst. "Var bestämd" var rådet vi fick, men när har man någonsin kunnat vara det!? I någon situation.

Men det gick bra ändå. Även om vi inte hade gjort det förut så hade hästarna det. På små stigar, bland lösa stenar och utmed djupa stup. Uppåt. Och det är ju så, tittar man uppåt så går det bra. Och upp kom vi. Till en platt toppäng där solen sken, vildhästar gick och betade och gräset växte grönare än i dalen. Kroppen ville liksom instinktivt galoppera. Hjärnan sa nej såklart och som tur var, men ni fattar känslan. Sen fick vi sockermättat kaffe (något som bara blir sämre och sämre ju högre upp i landet vi kommer) och de godaste alfajores vi någonsin ätit. Kanske för att vi fick smaka dem uppe på en grön argentinsk bergsluttning. Kanske var de bara goda.