En bättre söndag

Då kan man sätta sig på fina caféet till affären Maria Rojo i San Telmo...


...och äta en bra och billig lunch.


Och besöka deras shabby chiciga toalett.


Sen kan man gå till schackrutiga gamla mansions.


Där de säljer skrot som får en att vilja inreda med rost.


Sen tittar man på gamla fotografier


och inser att de är fejk.


Och så tittar man på när gulliga par dansar tango såklart.


Sen avslutar man dagen med ett besök på Museo de Arte Moderno. Och så hoppas man att nästa söndag blir lika bra.

Tårtkalas

I måndags hade jag min hittills mest värdelösa spanskadag. Trodde att imperativen förra veckan var bottennappet, men nä, i jämförelse var det k u l. Riktigt jävla asroligt. För i måndags började vi med subjuntivo. Grammatikkategorin from hell. Grammatikkategorin som mobbar barn. Som åker finlandsbåt, festar i Båstad och har fondvägg. Grammatikkategorin som är med i Sverigedemokraterna.

Mitt självförtroende när jag mötte Kalle efter skolan var ungefär lika lågt som den gången jag utvisades i handbollen för att jag gått ut på planen trots att laget var fulltaligt. Ville liksom tänka på annat. Göra något kul. Så vi tog min secondhandkarta jag hittade i vår gamla lägenhet, där någon föregående gäst hade ritat kryss lite varstans i stan. Vi slumpvalde ett kryss och åkte dit, och väl framme hittade vi det över 100 år gamla caféet Las Violetas (som vi faktiskt ändå tänkt åka till någongång). Ingenstans har jag sett så många bakelser förut, och inget kunde nog ha passat bättre just den dagen. Så vi gick loss:

En vecka i bilder

Våra norrmän kom tillbaka till stan ett par dagar och berättade om sin SydAm-odyssé, innan de skulle åka tillbaka till Norge igen. De fick prova bambubalkongen.


Jag går alltid förbi kattungarna i djuraffären på vägen hem från skolan. Först var de fyra, men förra veckan var det bara en liten ensam kvar. :(


Hej då-middag på fina Las Cabras under trädet i Palermo Hollywood.


Kalle och Martin delade på den här brickan. Det ÄR omänskligt. Grottmänskligt.


På torsdagen gick jag och Kalle på musikalen Dracula på Teatro Astral på Av. Corrientes. Den var pampig och mäktig, trots att det var lite svårt att hänga med i dialogen. Tur då att det gick att uppskatta annat: tänk er mantel, huggtänder, liveorkester, passion, förlorad kärlek och DETTA. *Rysningar*


En fredagkväll på Sonoman.


Sen fick vi följa med vår argentinska kompis Nacho på en fest där man fick byta in LP-skivor mot drinkar i baren. (Förresten, här är min kusins kompis: Ann.)


Juanito, vi har bytt ut dig.


Lördagen började sent med toast på vår nya balkong.



På lördagkvällen gick jag och Kalle på konsert med Alvy Singer Big Band på schyssta klubben C.A.F.F. där vi aldrig varit förut. Alvy Singer har även ett annat helt fantastiskt band, som jag ska presentera en annan dag.


På söndagen var jag för andra gången på Evita-museet och kollade på hennes klänningar. Och på kvällen lagade Nacho pizza (borde kolla över ordföljden i den här meningen känner jag) åt oss medan blixtar lyste upp hela himlen i säkert en timme i sträck.

Sen blev det en ny vecka igen. De bara rinner iväg nu...

Nyheter

Nyhet 1 är att vi flyttat i dag igen. Vi är jättejättenöjda, även om halva lägenheten är byggd i sånt där Ikea-beiget fejkträ. För trots att det är fult så ger det ett så varmt oranget sken (eller var det kanske gardinen?). Oavsett väldigt trivsamt. 200 dollar billigare, vi slipper feng shui-inredningen och dessutom har vi soffa på balkongen. Där ska det minsann sippas på ett glas vin ikväll.

Nyhet 2 är jag rör mig med lockigt hår nu. Känns "utomlands". Ni tänker säkert att det inte alls ser lockigt ut på bilden, men det är det. Photobooth liksom tonar ner det lite, och kanske har jag plattat till det lite med handen precis innan för att det ska bli en bra bild. Men lockigt, det är det. Får se om Sverige är redo för det sen.

Ikväll ska jag och Kalle träffa min kusins kompis som just flyttat hit. Vi ska ta henne till en av våra favoritrestauranger som vi blev introducerade till av två svenskar när vi nyss kommit hit. Il Ballo del Mattone går i arv. Du som är min vän på Facebook såg att jag ringde dit och bokade bord på spanska igår. Min extrema stolthet har smått tagit formen av nervositet för att vi ska komma dit och allt har missförståtts. Mitt spansktalande självförtroende behöver INTE det kan jag säga.

Förresten, en sak kommer vi att sakna nu. Och det är detta om kvällarna:



Lätt att vara ödmjuk inför det mesta när man får sitta där kväll efter kväll.

Olivos oh Olivos

I söndags fick jag den omedelbara känslan av att vilja öppna ett fik. Detta efter att ha vistats på tågstationen Borges i förorten Olivos i ca en och en halv minut. Vi var där för att hoppa på Tren de la Costa (kusttåget) till El Tigre, men när tåget väl kom så bestämde vi oss i sista sekund för att stanna kvar på stationskafeet istället. "Vi hoppar" ungefär.

Trots att Tren de la Costa är en stor, stor turistfälla, så var det inte en enda person som klev av tåget just i Olivos. Vi själva hamnade där av en slump för att vi från början klivit på fel tåg, och därför inte kunde ta kusttåget från startstationen. Oflyt blev flyt, och utan att överdriva så var den där stationen ett av mina allra bästa fynd i hela Buenos Aires. OM ni har vägarna förbi - inte bara nästa helg utan någonsin - så måste ni stanna där. Dvs om ni som jag romantiserar kring gammal metall, mönstrade taknockar, asgott kaffe och söndagssoftande argentinare.

En Gin rummy på det.


Kaféägare inom kort. Här nöjd av tanken.

KOM HIT genom att antingen ta Tigre-tåget från Retiro till Olivos och gå fem fina kvarter till Estación Borges, eller ta Mitre-tåget från Retiro till Maipu, byta till Tren de la Costa och hoppa av vid Borges.

Farbröder som serverar gula bakverk

Senaste veckan, när Rickard har varit här, har vi lagt nästan all tid och alla pengar (utom några hundra på en Boca-match och en båttur) på att antingen äta eller dricka. Medialunas, blom-öl, Pisco sours, hommus, quesadillas, Fernet, provoleta, Quilmes, kaffe och empanadas. Vi har liksom planerat våra dagar lite efter var vi ska äta.

En regnig dag mitt i förra veckan gick vi därför för första gången till Buenos Aires kanske mest klassiska kafé Tortoni, som är bevarat från 1800-talet. Välklädda farbröder till kypare, typ orginalinredning och meny utan en tanke på GI. Värt ett besök, men mest för kaffet och sakens skull.

Om ni undrar vad som finns på bordet så är det vetemjöl.

Fint.

CAFE TORTONI
Avenida de Mayo 825
Monserrat

Parrilla

Häromdagen var vi och åt lunch på en riktig parrilla (grillställe) på Defensa (San Telmo). Såg aldrig någon namnskylt på stället, men det var Kalles första misslyckade val av delarna i förra inlägget. För mig blev det ett lite mer säkert kort, omelett och sallad. Oavsett var vi överens om att "det här känns så Argentina". Och det kan ju bara vara bra.

Nä, det där är klotter och inte namnet på stället.

Här sitter man gärna en eftermiddag.

Killarna tar en köttlunch.