Att cykla ut i solen på grusgången från en liten familjebodega efter ett par glas vin, som man inte spottat ut utan svalt, måste väl ändå vara urtypen av en idealdag för varenda medelklassvensk. Den ultimata avslappningen från vardagen. Nu vet jag hur det känns.
Malbecen och vår guide hos Dante Robino. Han drack lika mycket vin som vi vid provningen.
Mousserande direkt från tanken.
Och rött från lilla tunnan.
Gammalt vin. Den här traven hos Norton var två meter hög.
Bonfanti var vykortsvackrast.
Dagen efter gick vi ut på vandring i området Cacheuta med vår hostelägare som vi kallade Tofsis. En mycket speciell man. Han hade en ung fru, en ettårsbebis, en äventyrsagentur och en fläta lämnad på sitt annars helt rakade bakhuvud. Under vandringen berättade han om vilken uppfattning han dittills fått av oss som personer och om hur vi förhöll oss till varandra. Intressant hur vissa aldrig kan förstå hur oönskade sådana analyser är, men han är kanske en människokännare, vad vet jag. Hans yogaställningar där han snurrade med armarna utsträckta och ansiktet upp mot himlen om kvällarna talade ju för det i alla fall (alltså palla). Hur som helst var jag mamman, Ann den söta och Kalle den seriösa. Frågor på det? (JA, men orka på spanska).
Toppen till höger, dit kom vi i alla fall.
Objekt för analys.
Vandringsgänget -11. Vildhundarna följde oss ända upp.
Sen åkte vi vidare med nattbuss till soluppgångar, provinsen Tucumán och Tafi del Valle. Och vad som hände där, det vet ni ju redan (nu med fler bilder).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar