Vår visumsemester blev inte alls regnig, utan istället bara helt fantastisk. Så fantastisk att jag nu sitter med sårig haka för att solen angripit den så hårt.
I onsdags eftermiddag åkte vi med färja över till
Colonia där en buss stod och väntade på att ta oss vidare till
Montevideo. Väl där checkade vi in på ett hostel där killen i receptionen ville vara så backpackig att vi gick ut och åt vår dyraste middag hittills. Efteråt gick vi och la oss i vårt dormroom och tänkte att det är ytterligheterna som gör livet värt att leva. Om man får utvärdera en stad efter att ha spenderat tolv regniga och mörka timmar i den, så gör vi det såhär: Montevideo verkade inte så kul.
Dagen efter sken solen trots prognoser som sa tvärtom, och vi tog en fyratimmarsbuss till den sömniga byn
La Paloma på atlantkusten. Den var allt vi hade önskat. Liten, lågsäsongstrött och med kilometerlånga tomma stränder.
Byn hade ett höghus. Det var kolsvart dygnet runt, vilket var logiskt. För varför bo där...
...när man kan bo här!?
Eller i ett rosa hus med matchande blommor?
Den här bilen med högtalare på taket åkte runt på gatorna hela dagarna och ropade ut till "alla" vad som "hände" i "stan". Emellanåt spelade den reggae. Man fick en viss hatkärlek till den, beroende på vilket humör man själv var på.
Här hade någon kul en gång.
Det fanns fler hundar än människor på gatorna. De flesta var snälla, alla utom den här.
Okej, en dag var det mulet och blåsigt.
Då gick vi och kollade in fyren.
Och sedan hyrde vi cyklar och cyklade utmed kusten i motvind *träningsvärk i låren*.
Lantisklotter (puta=hora).
Här bodde vi. Kan med all säkerhet säga att det var det billigaste och bästa hotellet i hela byn. Embeleco - lägg det på minnet.
På kvällarna klädde vi oss fina och gick ut och åt god mat.
Och så levde vi strandliv.
Kalle fick surfa.
Och jag fick bygga sandtårtor. Frid i familjen Andersson/Lindberg.
"After beach" på balkongen. (Det var under ett av dessa kortspel som det slog mig: är Joker, som ju är en narr, en skojare? Alltså en joke-er? Vet du? Vill ha klarhet i detta!).
Sen var visumsemestern slut och vi återvände till Montevideo.
Här är dock pappa i stan på caféet ni vet, som jag tycker att ingen får missa.
En uteserveringsdrink. Dock under värmerör.
Tillbaka på järnvägsfiket på väg till Tigre!
Glada föräldrar åker båt. Jag och Kalle är stamkunder hos taxibåten Capitan Deltatour. Vi har åkt med honom tre gånger nu och vi kommer dit med nya människor varje gång. Han måste verkligen tro att vi ä l s k a r Tigre mer än något annat på denna jord. Det stämmer inte riktigt, men bjuder på den.
Dagen efter Tigre tog vi en buss en timme söderut från Buenos Aires till studentstaden La Plata. Den är helt fyrkantig och består av ett milimeterrakt rutnät av gator. Stan var ungefär lika ostel som det låter.
Men när vi var där var det trots allt långfredag, och då tummade de lite på livlösheten och smällde upp ett rockband på domkyrkstrappan.
Samt en liten poseringsstation för att knäppa ett minne. Jag och Kalle konstaterade att detta har vi sett förut.
Väl tillbaka i Buenos Aires på kvällen mötte vi en rullande korsfästning. Olikt allt annat jag någonsin tidigare sett. Eller?
Som om vi hade ett aldrig sinande resebehov steg vi på lördagen upp klockan 06.30 för att hinna med bussen till byn San Antonio de Areco, som ligger två timmer västerut från Buenos Aires. Först i kön såklart.
Där var det minsann lite mysigare än i La Plata. Dessutom sken solen. Livet var härligt.
Och så kom vi lite närmare Pampas, vilket var själva tanken.
Och lite närmare de små gauchosarna.
Vi har blivit bjudna på så mycket mat och så mycket vin på så många restauranger att det kommer ta en livstid att betala tillbaka. Här fina La Dorita (Humboldt/Costa Rica).
God natt föräldrar, vi ses snart igen!
