I fredags skulle vi köpa fotbollsbiljetter på River Plate-stadion i Belgrano till söndagens match. Tyvärr gick vi dit just samma eftermiddag som Miley Cirus anlände till Buenos Aires, och möttes därför av en flera hundra meter lång kö av 14-åriga fans. Status på biljettkassan: stängd.
Men vi var glada ändå och bjöd in våra kompisar på middag. Kalle "fisksoppan" Lindberg gjorde kulinarisk succé. Även om faktumet att man skulle stoppa aiolin i soppan konfunderade argentinarna.
Sen en sväng till Sonoman såklart.
Det blev en sen kväll. Det här var utsikten hela lördagen.
Men söndagen började bra med frukost på en solig balkong.
Och efter ett lyckat fotbollsbiljettköp åkte vi till rika förorten San Isidro där Villa Ocampo ligger. En stor kolonialvilla som tidigare tillhört den argentinska författaren Victoria Ocampo med familj.
Välkommen hem till mig!
På terassen (där vem som helst skulle få för sig att vilja fria/gifta sig/dansa/lukta på blommor/skriva en bok) kunde man äta en sen lunch i skuggan om man ville. Och hade reserverat ett bord.
Bärnstensletaren hittade orangea stenar i grusgången och la dem i bröstfickan.
Sen åkte vi och kollade på River Plate - All boys på El Monumental, där VM-finalen spelades när Argentina var värdland 19xx (någon som vet när? Orkar inte Wikia).
Jag och Kalle har slutat umgås 24 h om dygnet. Han har börjat läsa privatklasser och pluggar eftermiddag, medan jag går kvar i förmiddagsklassen. Ett litet steg för människan, ett stort steg för relationen. Därför roar jag mig på egen hand efter skolan om dagarna nu. Ibland har jag långtråkigt, men ibland blir det så bra som idag.
Gick förbi Buenos Aires National Library. Mäktig och märklig arkitektur som typ inte gick att fånga på bild.
Sen kom jag fram till huvudmålet som var Museo Nacional de Arte Decorativo (jobbar grodperspektiv idag). Det byggdes i början på 1900-talet, av en fransk arkitekt, för familjen Errázuriz/Alvear, och rymmer idag deras konst/inredning och andra argentinska konstsamlingar. Den gamla trädgården var tydligen inspirerad av Versaille, men den finns tyvärr inte kvar. Fick inte ta bilder inomhus, men jag tyckte så himla mycket om det här stället. Pampigt, vackert och välbevarat. Typ topp 5-BA hittills.
Franskt inspirerad satte jag mig efteråt på caféet på framsidan av "huset". Obligatoriskt en solig dag. Där satt arbetsfria argentinare och drack espresso och bubbel. Kände mig bekvämt medelklass tills jag tog upp spanskaläxan.
Jag började sätta ihop det här inlägget i morse, men hann aldrig blir klar. Och så går det och blir värsta annorlunda fotbollsdagen hemma i Sverige under tiden. Läste det här och det här om Hysén. Jag ryser lite av det första, och blir glad och förvånad över att en fotbollskille kan formulera sig så väl i det andra. Heja heja!
Det som det skulle stå om från början var att jag och Kalle på en spanskalektion för några veckor sen fick frågan om vilken sport som är viktigast i Sverige. Jag svarade typ "fotboll, kanske hockey", men kände mig mest löjlig. Vadå viktig? I Sverige är ingen sport viktig. Utöver för den som utövar och hejar på den. Fotbollen förenar inte Sverige. Den är inte en grundsten i vår nation. Den är kul (Zlatan), men knappast viktig.
Till skillnad från här.
Fotbollen verkar vara det mest betydelsefulla som argentinarna som kollektiv har. Och allra viktigast är den i Boca (nu dramatiserar jag. Har ingen grund för detta). Där finns iaf landets största lag Boca Juniors och deras hemmastadion La Bombonera.
Jag och Kalle drog dit för några veckor sen och kollade in den blågula stadion, som faktiskt fått sina färger efter Svenska flaggan. I början på 1900-talet hade Boca inga lagfärger och bestämde sig därför för att ta färgerna från nästa båt som seglade in i hamnen. Den var svensk, och så gick det såhär:
Maradona spelade i Boca för länge sen. Inget de smyger med.
La Bombonera är så stor att man får nöja sig med att fota en liten bit åt gången.
Som turist VILL man även till La Bombonera och se en match, så är det bara. Den vanliga biljettförsäljningen har dock stängts för turister numera, och ska man köpa biljetter får man göra det till extrema överpriser genom olika förmedlingar. Vi köpte paket-biljetter genom skolan för 350 pesos (550 spänn). 310 för transport, pizza och öl och 40 för biljetten, insåg vi senare. En mycket märklig och dyr, men rolig lördageftermiddag/kväll. (Se Kalles video längst ner också!)
Vi kördes med buss till Boca där vi trycktes in i en liten bar med diverse Boca-fans och andra ditbussade turister, för att dricka och äta obegränsat med öl och pizza och jaga upp oss lite inför matchen. Vi misstänkte att Boca-fansen ev var inhyrda, men detta är ännu oklart.
Efter barpeppet (som vi mest stod och småfnissade åt i ett hörn) kördes vi till stadion. Våra "guider" behandlade oss som barn och ville gärna att vi dryga hundra turister skulle sitta tillsammans (vilket misslyckades). Bilden av Boca som Buenos Aires farligaste stadsdel förmedlade de duktigt måste man ändå säga. Det är iofs det de tjänar pengar på, så det kan man kanske förstå. Mäktigt ställe hur som helst!
Och sjukt mycket folk. Ett tag hoppade de så mycket att hela läktaren i cement gungade. Ännu en näradöden-upplevelse av rang.
"Tierra Santa is almost too strange for words. This is the place where visitors can, “visit Jerusalem in Buenos Aires all year!” From the sand covered alleys, 18 meter high mechanical Jesus (resurrected for your viewing pleasure every 30 minutes!), to grubbing down in the Baghdad Café, the world’s only religious theme park really delivers."
Läser man det här en lördagsförmiddag när man försöker komma på något att göra, då tvekar man inte.
Här hänger de, grabbarna.
Utsikten över Jerusalem.
Tittade man åt andra hållet så såg man det här! Vi har googlat "swimmingpool BA" i veckor, och plötsligt en dag när man tar en promenad på Golgata så bara är den där. Dit åkte vi för övrigt idag. Det var fint att ta ett dopp.
Är det themepark så är det.
Varje timme kunde man se showen Den sista måltiden. Dockorna kunde röra på sig, var i naturlig storlek och kunde prata, så det kändes i princip som att man var med när det verkligen hände...
Peace.
Kalles nästa profilbild.
Ett 2000 år gammalt fyllo.
Och så parkens höjdpunkt. En gång i timmen återuppstod Jesus ur det här berget till tonerna av "Haalleluja, halleluja". Det låter kanske som världens konstigaste sak för er, men efter att ha sett honom födas, bära kors, äta, sitta på åsnor och heala sjuka i en och en halv timme kändes det här bara helt naturligt.
Helt fantastiska Mercado de las Pulgas ligger i långa rader på gränsen mellan Palermo Hollywood och Colegiales.
Porten till himlen.
Den här skylten var inte till salu. "Min mamma heter Maria". "JAG heter det" svarade jag, men det gick inte hem.
Här sitter mannen med knappar i håret och pysslar om dagarna. Man får inte röra något, för inget är till salu.
Det är däremot väskorna som han har klippt och klistrat ihop. Och ser ni, han står där bak! Ser ni knapparna!?
En kopp?
En stol?
Jag HAR saker att fylla den med, men fick inte ta med den hem för Kalle.
