Vi rör oss i norra Argentina

Att sammanfatta en vecka i ett inlägg

Högsta punkten i provinsen Tucuman, på vägen till Cafayate i Salta. 3042 meter över havet.

Vi blev körda genom kaktusland av en 42-årig guide från Tafi del Valle. Han var född i byn, fick sitt första av tre barn när han var 18, är redan morfar och har bara lämnat landet, för Bolivia, en gång i hela sitt liv. Han pluggar engelska just nu och tycker att det är ett så fint språk, även om han har svårt med stavningen. "Det stavas inte som det låter". Vi spenderade en heldag med honom i bilen, där han berättade om Argentinas historia och spelade Roxette på hög volym. Han gillade dem för att det var sådan "fuerte" i gitarrerna. Sitt jobb tog han på största möjliga och fantastiska allvar.

Från staden Cafayate och 5 mil norrut sträcker sig bergspartiet Quebrada de Cafayate. Ett helt sjukt konstigt landskap med alla möjliga sorters bergarter i tusen olika färger och former på en och samma plats. Går vi till exempel uppåt eller nedåt på den här bilden? Omöjligt att säga.

De multikolorerade.

De röda.

Rio Calchaquí.

Sedan åkte vi till Tilcara, en liten bergsby i nordligaste Jujuy där...

...man åker snirkliga vägar och stiger 2000 höjdmeter över ett berg...

...för att komma fram till Salinas Grandes.

Där utvinner man salt som läggs i säckar som det står socker på. Fråga mig inte varför.

Höjdrekord!

Solnedgång från vår privata takterass på hostelet. Tilcara är dock svinkallt den här tiden på året, så jag gick bara upp på den en gång för att ta den här bilden. Waste of vacker plats...

Sen åkte vi till staden Salta för att vinka av Ann som skulle tillbaka till Buenos Aires och för att ta bussen vidare till Iguazú.

Vi avslutade med det vi gör bäst: dansa till cumbia natten lång.

Bland vin och berg

Att cykla ut i solen på grusgången från en liten familjebodega efter ett par glas vin, som man inte spottat ut utan svalt, måste väl ändå vara urtypen av en idealdag för varenda medelklassvensk. Den ultimata avslappningen från vardagen. Nu vet jag hur det känns.

Malbecen och vår guide hos Dante Robino. Han drack lika mycket vin som vi vid provningen.

Mousserande direkt från tanken.

Och rött från lilla tunnan.

Gammalt vin. Den här traven hos Norton var två meter hög.

Bonfanti var vykortsvackrast.

Dagen efter gick vi ut på vandring i området Cacheuta med vår hostelägare som vi kallade Tofsis. En mycket speciell man. Han hade en ung fru, en ettårsbebis, en äventyrsagentur och en fläta lämnad på sitt annars helt rakade bakhuvud. Under vandringen berättade han om vilken uppfattning han dittills fått av oss som personer och om hur vi förhöll oss till varandra. Intressant hur vissa aldrig kan förstå hur oönskade sådana analyser är, men han är kanske en människokännare, vad vet jag. Hans yogaställningar där han snurrade med armarna utsträckta och ansiktet upp mot himlen om kvällarna talade ju för det i alla fall (alltså palla). Hur som helst var jag mamman, Ann den söta och Kalle den seriösa. Frågor på det? (JA, men orka på spanska).

Toppen till höger, dit kom vi i alla fall.

Objekt för analys.

Vandringsgänget -11. Vildhundarna följde oss ända upp.

Sen åkte vi vidare med nattbuss till soluppgångar, provinsen Tucumán och Tafi del Valle. Och vad som hände där, det vet ni ju redan (nu med fler bilder).

Vattenfallet!

Jag har alltså inget jobb längre. Inte riktigt den nyheten man vill ha när man sitter i en liten bergsby i norra Argentina, eller någonsin. Men det är väl så det är. Livet. Exakta detaljer är inte riktigt utstakade än, så ska inte skriva om det mer än så. Men nu vet ni iaf. Väldigt konstigt efter två och ett halvt år med samma personer. Väldigt, väldigt tråkigt också.

Men, i förrgår kom vi i alla fall fram till staden Puerto Iguazú, vid gränsen till Brasilien, efter en 24 timmars lång bussresa. Ett dygn på buss är mycket, men faktiskt inte lika mycket när man åker klass "säng", med tre mål "mat", filt, existerande benutrymme och oavbruten filmvisning. Dessutom bokar vi så ofta vi kan platserna längst upp, längst fram, för att paxa panorama-vyn. Har funkat tre av fyra gånger hittills och levererar alltid soluppgångar och sånt.

Hur som helst, enda orsaken till att man åker hit är världens näst största vattenfall. Jag tror faktiskt på riktigt att staden Puerto Iguazú bara existerar för att turisterna ska ha någonstans att sova och för att de som jobbar i parken ska ha någonstans att bo. Var tredje hus är någon form av hotel/hostel/hospedaje/recidencial och resten är typ övergivna. Men jaja, vi är ju faktiskt här för att se på vattenfall och inte för att florera på bland pitoreska kolonialhus och äta medialunas.

Kalle var från början lite tvekis till att åka hit, grundat på att han sett Älvkarlebys vattenkraftverk så många gånger sen han var liten (nyss sa han: "Det är Smaka på Stockholm nu". Love him). Men devisen "har man sett ett har man sett alla" funkar inte alltid på mig, så i går var vi alltså där.

Och det var... mäktigt. Och blött. Och mycket folk (visste inte om jag läste "cuidado con la humedad" eller "cuidado con la humanidad" på skylten vid ingången). Jag, till skillnad från Kalle då, har inte sett några riktiga fall förut, och det var, som alltid när man står vi något slags extremnaturfenomen, väldigt förminskande för ens mänskliga ego. Kan man typ tillbe vatten istället för gud?

Kära vatten som är i himlen...

När man stod här, vid The Devil's throat, blev man blöt.

Några av alla fall på den Argentinska sidan.

Alltså, låt aldrig andra personer ta bild på dig.

Bara en till.

Runt om är det regnskog och fin natur.

Upp och ner

Det är inte så kul att blogga när det händer saker där hemma, men det här skrev jag tidigare, så nu kommer det ändå:

Vi är i Tilcara nu, en liten by på 2 400 meters höjd i mitten av Jujuy i nordligaste delen av landet. Vägen från Buenos Aires hit har varit bergig. Och fantastisk. Vilket jävla land man fått förmånen att vara i ett halvår. Finaste Argentina.

Mendoza, där vi var först och som man utöver Buenos Aires hör mest om härifrån, på grund av deras vin och natur, har hittills varit resans svagaste stopp. Där fanns gott vin och toppar att bestiga, men inget vi inte kunnat hitta därefter. Det var torrt och dammigt, inte magnifikt eller överraskande. Snarare en sämre version av det man tidigare hört. Vi stannade där ett par nätter och tog sedan nattbussen upp till helt fantastiska Tafi del Valle i Tucuman. En liten by på en bergssluttning omringad av Valles Calchaquíes. Sista biten dit kantades av regnskog med höga toppar och djupa vattenfyllda dalgångar. Totalt oväntat, men ändå inte eftersom naturen verkar skifta varannan kilometer här. Det var i Tafi del Valle vi gjorde vår nu redan historiska hästritt.

Förutsättningarna innan var rätt dåliga. Till exempel hjälmbristen. Eller att Kalle inte hade suttit på en häst sedan Lilla gubben -92. Eller att guiden pekade upp mot en hög topp och sa "dit ska vi". Eller bara det att vi satt på varsin jävla häst. "Var bestämd" var rådet vi fick, men när har man någonsin kunnat vara det!? I någon situation.

Men det gick bra ändå. Även om vi inte hade gjort det förut så hade hästarna det. På små stigar, bland lösa stenar och utmed djupa stup. Uppåt. Och det är ju så, tittar man uppåt så går det bra. Och upp kom vi. Till en platt toppäng där solen sken, vildhästar gick och betade och gräset växte grönare än i dalen. Kroppen ville liksom instinktivt galoppera. Hjärnan sa nej såklart och som tur var, men ni fattar känslan. Sen fick vi sockermättat kaffe (något som bara blir sämre och sämre ju högre upp i landet vi kommer) och de godaste alfajores vi någonsin ätit. Kanske för att vi fick smaka dem uppe på en grön argentinsk bergsluttning. Kanske var de bara goda.

En extremt oväntad bild:

Och hon som spelade handboll på fritiden när hon var yngre.

Tigre, La Plata och San Antonio de Areco. Eller: Svenskar gör BA-provinsen på en vecka.

Både mina och Kalles föräldrar var ju här samtidigt för ett par veckor sen, eller när det nu var. Tiden is playing with me. Under de dagarna åkte vi till fler ställen än vad vi sammanlagt gjort sen vi kom hit. Det är bra med föräldrar som reagerar på stadspulsen, så att man kommer iväg och kan andas lite frisk luft någon gång.

Här är dock pappa i stan på caféet ni vet, som jag tycker att ingen får missa.


En uteserveringsdrink. Dock under värmerör.


Tillbaka på järnvägsfiket på väg till Tigre!


Glada föräldrar åker båt. Jag och Kalle är stamkunder hos taxibåten Capitan Deltatour. Vi har åkt med honom tre gånger nu och vi kommer dit med nya människor varje gång. Han måste verkligen tro att vi ä l s k a r Tigre mer än något annat på denna jord. Det stämmer inte riktigt, men bjuder på den.


Dagen efter Tigre tog vi en buss en timme söderut från Buenos Aires till studentstaden La Plata. Den är helt fyrkantig och består av ett milimeterrakt rutnät av gator. Stan var ungefär lika ostel som det låter.


Men när vi var där var det trots allt långfredag, och då tummade de lite på livlösheten och smällde upp ett rockband på domkyrkstrappan.


Samt en liten poseringsstation för att knäppa ett minne. Jag och Kalle konstaterade att detta har vi sett förut.


Väl tillbaka i Buenos Aires på kvällen mötte vi en rullande korsfästning. Olikt allt annat jag någonsin tidigare sett. Eller?


Som om vi hade ett aldrig sinande resebehov steg vi på lördagen upp klockan 06.30 för att hinna med bussen till byn San Antonio de Areco, som ligger två timmer västerut från Buenos Aires. Först i kön såklart.


Där var det minsann lite mysigare än i La Plata. Dessutom sken solen. Livet var härligt.


Och så kom vi lite närmare Pampas, vilket var själva tanken.


Och lite närmare de små gauchosarna.


Vi har blivit bjudna på så mycket mat och så mycket vin på så många restauranger att det kommer ta en livstid att betala tillbaka. Här fina La Dorita (Humboldt/Costa Rica).


God natt föräldrar, vi ses snart igen!