I kväll:

I dag är dagen...

...då vattenpölen råkar vara så ren att den går att bada i.


...då man kan äta lunch och titta i soffbordsböcker på fina caféer i Palermo Hollywood.


...då man går på toa och möts av detta ("pussa mig mycket").


...då man påminns om att det faktiskt håller på att bli vinter här.


...då affären man alltid velat gå in i är öppen och man inser att man vill inreda hela sitt hem med rotting.


...då man aldrig vill åka hem.

Lösryckt

- Får tillsammans med min tyska klasskompis ett så svårt skrattanfall mitt under lektionen att vi båda börjar gråta. Jag får lämna klassrummet och lugna ner mig och torka bort rinnande mascara på toan.

- Ser soliga bilder från bryggor på Reimersholme och längtar hem (får alltid för mig att jag bor i Hornstull när jag tänker på Sthlm. I mitt huvud går jag omkring där i en klänning i tunt tyg som flyger i vinden, dricker vin och tittar ut mot solnedgången som aldrig tar slut. En mycket mycket skev världsbild).

- Lägger märke till en notis på Aftonbladet.se om en tydligen existerande (VEM ser ut så?) Rodney DaSilva (VEM heter så?) som beklagar sig om att han röstats ur Big Brother. Citat: "Det var riggat". Längtar inte efter svensk tv.

- Inser att namnet Tito nämnts minst en gång i varje av de tre senaste inläggen (nu: fyra). Det måste vara iaf tre gånger för många.

- Hamnar bakom en ovanligt bredrumpad man med vita, luftiga linnebyxor och musik i öronen i rulltrappan i tunnelbanan. Jag står sådär två trappsteg ner lagom i höjd med taktkänslan. Blir glad. Ingen ska någonsin behöva avstå från att digga till en bra låt.

(Förresten, glöm inte att tacka Alliansen!)

Undrar du också vad som hände med Tito Beltran?

Satt och pluggade till ljudet av skvalande tv, och så plötsligt...

Buenos Aires, om och om igen

På promenad på kyrkogården i Recoleta.

I dag firar vi tre månader här. Mot min vilja, för jag har lite svårt att acceptera logiken att för varje dag som går så får vi stanna en dag mindre. Är det något jag verkligen inte behärskar så är det att leva i häret och nuet (och när vi ändå är inne på ämnet: jag myntade min nya slogan förra veckan, "Hypokondri - true 'til death". Kan till och med måla sxe-kors på händerna och det passar). Men när jag inte panikar över hur många lördagar jag har kvar, så försöker jag iaf. Lyssnar lite på El Bambino, blundar mot solen och "tar in". Den här staden växer verkligen på en. För varje dag som går så vill man bara mer och mer gjutas ner i cementen på trottoarerna.

Men i alla fall, både jag och Kalle har våra föräldrar på besök här nu. De är inte helt synkade, så vi reprisar diverse sevärdheter nu om dagarna. Tur då att vissa tåls att ses om och om igen, såsom MALBA, Museo de Arte Decorativo, rosenträdgården och kaféerna i San Telmo. Kyrkogården i Recoleta ska jag nog dock INTE besöka ännu en gång innan vi lämnar landet. Kul att se Evitas grav, men inte en fjärde gång.

I söndags lyckades jag radera senaste veckans alla bilder från kameran, så det blir inga roligheter från cykelturer, sjungande tenorer och från fina porteñorestaurangen Albamonte. Ni får föreställa er.

Nu ska jag ut och äta på restaurang!

Två låtar som spelas på radio som man inte kan låta bli att älska

Det här är Tito El Bambino. Första gången jag fick höra honom var det på stans finaste lördagsloppis, där jag stod och tittade på porslinsfigurer medan Llueve el amor skvalade i bakgrunden från en rostig radio. Såg framför mig ett kultförklarat argentinskt band från 70-talet som blivit poppis på nytt. Fick istället en slickad CostaRican i polotröja som Eric Saade-dansar i fejkregn. Med en barnkör. Bara El Bambino kan få det i hamn.




Maná är ett mexikanskt U2 som tydligen har funnits i 30 år och vunnit en massa Grammys och MTV-awards. En kombination att avsky, men som när man får gå utmed Thames en tidig lördagsmorgon, får se solen gå ner och färga himlen rosa eller tränga sig svettig på tunnelbanan en tisdagmorgon, bara blir helt fantastisk.

En bättre söndag

Då kan man sätta sig på fina caféet till affären Maria Rojo i San Telmo...


...och äta en bra och billig lunch.


Och besöka deras shabby chiciga toalett.


Sen kan man gå till schackrutiga gamla mansions.


Där de säljer skrot som får en att vilja inreda med rost.


Sen tittar man på gamla fotografier


och inser att de är fejk.


Och så tittar man på när gulliga par dansar tango såklart.


Sen avslutar man dagen med ett besök på Museo de Arte Moderno. Och så hoppas man att nästa söndag blir lika bra.

Konstigheter och saker i grupp

(På fina restaurangen La Lachuza.)


Vet inte hur tydligt det syns, men här är ett rödhårigt sportankare med galen blick.

Los Campos Magnéticos

Alvy i inlägget tidigare har som sagt ännu ett band här i Buenos Aires, vars koncept nog inte går att misslyckas med; de gör spanska covers på (ett av mina favoritband) The Magnetic Fields låtar. Och de gör det så himla himla bra. Det finns kanske tio låtar i världen som jag vet att jag aldrig kommer att kunna tröttna på, och I don't really love you anymore är en av dem:



Jag skulle eventuellt kunna döda en liten, liten hamster för att få se dem spela innan jag åker hem.

Tårtkalas

I måndags hade jag min hittills mest värdelösa spanskadag. Trodde att imperativen förra veckan var bottennappet, men nä, i jämförelse var det k u l. Riktigt jävla asroligt. För i måndags började vi med subjuntivo. Grammatikkategorin from hell. Grammatikkategorin som mobbar barn. Som åker finlandsbåt, festar i Båstad och har fondvägg. Grammatikkategorin som är med i Sverigedemokraterna.

Mitt självförtroende när jag mötte Kalle efter skolan var ungefär lika lågt som den gången jag utvisades i handbollen för att jag gått ut på planen trots att laget var fulltaligt. Ville liksom tänka på annat. Göra något kul. Så vi tog min secondhandkarta jag hittade i vår gamla lägenhet, där någon föregående gäst hade ritat kryss lite varstans i stan. Vi slumpvalde ett kryss och åkte dit, och väl framme hittade vi det över 100 år gamla caféet Las Violetas (som vi faktiskt ändå tänkt åka till någongång). Ingenstans har jag sett så många bakelser förut, och inget kunde nog ha passat bättre just den dagen. Så vi gick loss:

En vecka i bilder

Våra norrmän kom tillbaka till stan ett par dagar och berättade om sin SydAm-odyssé, innan de skulle åka tillbaka till Norge igen. De fick prova bambubalkongen.


Jag går alltid förbi kattungarna i djuraffären på vägen hem från skolan. Först var de fyra, men förra veckan var det bara en liten ensam kvar. :(


Hej då-middag på fina Las Cabras under trädet i Palermo Hollywood.


Kalle och Martin delade på den här brickan. Det ÄR omänskligt. Grottmänskligt.


På torsdagen gick jag och Kalle på musikalen Dracula på Teatro Astral på Av. Corrientes. Den var pampig och mäktig, trots att det var lite svårt att hänga med i dialogen. Tur då att det gick att uppskatta annat: tänk er mantel, huggtänder, liveorkester, passion, förlorad kärlek och DETTA. *Rysningar*


En fredagkväll på Sonoman.


Sen fick vi följa med vår argentinska kompis Nacho på en fest där man fick byta in LP-skivor mot drinkar i baren. (Förresten, här är min kusins kompis: Ann.)


Juanito, vi har bytt ut dig.


Lördagen började sent med toast på vår nya balkong.



På lördagkvällen gick jag och Kalle på konsert med Alvy Singer Big Band på schyssta klubben C.A.F.F. där vi aldrig varit förut. Alvy Singer har även ett annat helt fantastiskt band, som jag ska presentera en annan dag.


På söndagen var jag för andra gången på Evita-museet och kollade på hennes klänningar. Och på kvällen lagade Nacho pizza (borde kolla över ordföljden i den här meningen känner jag) åt oss medan blixtar lyste upp hela himlen i säkert en timme i sträck.

Sen blev det en ny vecka igen. De bara rinner iväg nu...

Nyheter

Nyhet 1 är att vi flyttat i dag igen. Vi är jättejättenöjda, även om halva lägenheten är byggd i sånt där Ikea-beiget fejkträ. För trots att det är fult så ger det ett så varmt oranget sken (eller var det kanske gardinen?). Oavsett väldigt trivsamt. 200 dollar billigare, vi slipper feng shui-inredningen och dessutom har vi soffa på balkongen. Där ska det minsann sippas på ett glas vin ikväll.

Nyhet 2 är jag rör mig med lockigt hår nu. Känns "utomlands". Ni tänker säkert att det inte alls ser lockigt ut på bilden, men det är det. Photobooth liksom tonar ner det lite, och kanske har jag plattat till det lite med handen precis innan för att det ska bli en bra bild. Men lockigt, det är det. Får se om Sverige är redo för det sen.

Ikväll ska jag och Kalle träffa min kusins kompis som just flyttat hit. Vi ska ta henne till en av våra favoritrestauranger som vi blev introducerade till av två svenskar när vi nyss kommit hit. Il Ballo del Mattone går i arv. Du som är min vän på Facebook såg att jag ringde dit och bokade bord på spanska igår. Min extrema stolthet har smått tagit formen av nervositet för att vi ska komma dit och allt har missförståtts. Mitt spansktalande självförtroende behöver INTE det kan jag säga.

Förresten, en sak kommer vi att sakna nu. Och det är detta om kvällarna:



Lätt att vara ödmjuk inför det mesta när man får sitta där kväll efter kväll.