Upp och ner

Det är inte så kul att blogga när det händer saker där hemma, men det här skrev jag tidigare, så nu kommer det ändå:

Vi är i Tilcara nu, en liten by på 2 400 meters höjd i mitten av Jujuy i nordligaste delen av landet. Vägen från Buenos Aires hit har varit bergig. Och fantastisk. Vilket jävla land man fått förmånen att vara i ett halvår. Finaste Argentina.

Mendoza, där vi var först och som man utöver Buenos Aires hör mest om härifrån, på grund av deras vin och natur, har hittills varit resans svagaste stopp. Där fanns gott vin och toppar att bestiga, men inget vi inte kunnat hitta därefter. Det var torrt och dammigt, inte magnifikt eller överraskande. Snarare en sämre version av det man tidigare hört. Vi stannade där ett par nätter och tog sedan nattbussen upp till helt fantastiska Tafi del Valle i Tucuman. En liten by på en bergssluttning omringad av Valles Calchaquíes. Sista biten dit kantades av regnskog med höga toppar och djupa vattenfyllda dalgångar. Totalt oväntat, men ändå inte eftersom naturen verkar skifta varannan kilometer här. Det var i Tafi del Valle vi gjorde vår nu redan historiska hästritt.

Förutsättningarna innan var rätt dåliga. Till exempel hjälmbristen. Eller att Kalle inte hade suttit på en häst sedan Lilla gubben -92. Eller att guiden pekade upp mot en hög topp och sa "dit ska vi". Eller bara det att vi satt på varsin jävla häst. "Var bestämd" var rådet vi fick, men när har man någonsin kunnat vara det!? I någon situation.

Men det gick bra ändå. Även om vi inte hade gjort det förut så hade hästarna det. På små stigar, bland lösa stenar och utmed djupa stup. Uppåt. Och det är ju så, tittar man uppåt så går det bra. Och upp kom vi. Till en platt toppäng där solen sken, vildhästar gick och betade och gräset växte grönare än i dalen. Kroppen ville liksom instinktivt galoppera. Hjärnan sa nej såklart och som tur var, men ni fattar känslan. Sen fick vi sockermättat kaffe (något som bara blir sämre och sämre ju högre upp i landet vi kommer) och de godaste alfajores vi någonsin ätit. Kanske för att vi fick smaka dem uppe på en grön argentinsk bergsluttning. Kanske var de bara goda.

En extremt oväntad bild:

Och hon som spelade handboll på fritiden när hon var yngre.

Är där vin kommer ifrån

Som om ni inte gjort det hittills så kommer ni att höra av mig sporadiskt nu. Vi startade vår 21-dagars-Argentina-odyssé igår med att åka "Royal suite"-buss från Buenos Aires till Mendoza, där vi är nu för att dricka vin och kolla på berg. Sen åker vi norrut. Hoppas på Wifi även i öknen.

Hej så länge!

Buenos Aires bästa loppisar, del 1

Helt fantastiska Mercado de las Pulgas ligger i långa rader på gränsen mellan Palermo Hollywood och Colegiales.


Porten till himlen.


Den här skylten var inte till salu. "Min mamma heter Maria". "JAG heter det" svarade jag, men det gick inte hem.


Här sitter mannen med knappar i håret och pysslar om dagarna. Man får inte röra något, för inget är till salu.


Det är däremot väskorna som han har klippt och klistrat ihop. Och ser ni, han står där bak! Ser ni knapparna!?




En kopp?


En stol?


Jag HAR saker att fylla den med, men fick inte ta med den hem för Kalle.

MERCADO DE LAS PULGAS
Av. Dorrego / Honduras
Palermo Hollywood

Såhär spelas tango utan dans

C.A.F.F.

Sánchez de Bustamante 764 / Tucumán

Almagro

Såhär spenderades helgen v. 18 i Buenos Aires

I fredags skulle vi köpa fotbollsbiljetter på River Plate-stadion i Belgrano till söndagens match. Tyvärr gick vi dit just samma eftermiddag som Miley Cirus anlände till Buenos Aires, och möttes därför av en flera hundra meter lång kö av 14-åriga fans. Status på biljettkassan: stängd.


Men vi var glada ändå och bjöd in våra kompisar på middag. Kalle "fisksoppan" Lindberg gjorde kulinarisk succé. Även om faktumet att man skulle stoppa aiolin i soppan konfunderade argentinarna.










Sen en sväng till Sonoman såklart.


Det blev en sen kväll. Det här var utsikten hela lördagen.


Men söndagen började bra med frukost på en solig balkong.


Och efter ett lyckat fotbollsbiljettköp åkte vi till rika förorten San Isidro där Villa Ocampo ligger. En stor kolonialvilla som tidigare tillhört den argentinska författaren Victoria Ocampo med familj.


Välkommen hem till mig!


På terassen (där vem som helst skulle få för sig att vilja fria/gifta sig/dansa/lukta på blommor/skriva en bok) kunde man äta en sen lunch i skuggan om man ville. Och hade reserverat ett bord.


Bärnstensletaren hittade orangea stenar i grusgången och la dem i bröstfickan.


Sen åkte vi och kollade på River Plate - All boys på El Monumental, där VM-finalen spelades när Argentina var värdland 19xx (någon som vet när? Orkar inte Wikia).


Den var stor den.



Men fansen var små.


Det blev 0 - 1 till bortalaget. Deppigt.

Tigre, La Plata och San Antonio de Areco. Eller: Svenskar gör BA-provinsen på en vecka.

Både mina och Kalles föräldrar var ju här samtidigt för ett par veckor sen, eller när det nu var. Tiden is playing with me. Under de dagarna åkte vi till fler ställen än vad vi sammanlagt gjort sen vi kom hit. Det är bra med föräldrar som reagerar på stadspulsen, så att man kommer iväg och kan andas lite frisk luft någon gång.

Här är dock pappa i stan på caféet ni vet, som jag tycker att ingen får missa.


En uteserveringsdrink. Dock under värmerör.


Tillbaka på järnvägsfiket på väg till Tigre!


Glada föräldrar åker båt. Jag och Kalle är stamkunder hos taxibåten Capitan Deltatour. Vi har åkt med honom tre gånger nu och vi kommer dit med nya människor varje gång. Han måste verkligen tro att vi ä l s k a r Tigre mer än något annat på denna jord. Det stämmer inte riktigt, men bjuder på den.


Dagen efter Tigre tog vi en buss en timme söderut från Buenos Aires till studentstaden La Plata. Den är helt fyrkantig och består av ett milimeterrakt rutnät av gator. Stan var ungefär lika ostel som det låter.


Men när vi var där var det trots allt långfredag, och då tummade de lite på livlösheten och smällde upp ett rockband på domkyrkstrappan.


Samt en liten poseringsstation för att knäppa ett minne. Jag och Kalle konstaterade att detta har vi sett förut.


Väl tillbaka i Buenos Aires på kvällen mötte vi en rullande korsfästning. Olikt allt annat jag någonsin tidigare sett. Eller?


Som om vi hade ett aldrig sinande resebehov steg vi på lördagen upp klockan 06.30 för att hinna med bussen till byn San Antonio de Areco, som ligger två timmer västerut från Buenos Aires. Först i kön såklart.


Där var det minsann lite mysigare än i La Plata. Dessutom sken solen. Livet var härligt.


Och så kom vi lite närmare Pampas, vilket var själva tanken.


Och lite närmare de små gauchosarna.


Vi har blivit bjudna på så mycket mat och så mycket vin på så många restauranger att det kommer ta en livstid att betala tillbaka. Här fina La Dorita (Humboldt/Costa Rica).


God natt föräldrar, vi ses snart igen!