I onsdags eftermiddag åkte vi med färja över till Colonia där en buss stod och väntade på att ta oss vidare till Montevideo. Väl där checkade vi in på ett hostel där killen i receptionen ville vara så backpackig att vi gick ut och åt vår dyraste middag hittills. Efteråt gick vi och la oss i vårt dormroom och tänkte att det är ytterligheterna som gör livet värt att leva. Om man får utvärdera en stad efter att ha spenderat tolv regniga och mörka timmar i den, så gör vi det såhär: Montevideo verkade inte så kul.
Dagen efter sken solen trots prognoser som sa tvärtom, och vi tog en fyratimmarsbuss till den sömniga byn La Paloma på atlantkusten. Den var allt vi hade önskat. Liten, lågsäsongstrött och med kilometerlånga tomma stränder.
Byn hade ett höghus. Det var kolsvart dygnet runt, vilket var logiskt. För varför bo där...
...när man kan bo här!?
Eller i ett rosa hus med matchande blommor?
Den här bilen med högtalare på taket åkte runt på gatorna hela dagarna och ropade ut till "alla" vad som "hände" i "stan". Emellanåt spelade den reggae. Man fick en viss hatkärlek till den, beroende på vilket humör man själv var på.
Här hade någon kul en gång.
Det fanns fler hundar än människor på gatorna. De flesta var snälla, alla utom den här.
Okej, en dag var det mulet och blåsigt.
Då gick vi och kollade in fyren.
Och sedan hyrde vi cyklar och cyklade utmed kusten i motvind *träningsvärk i låren*.
Lantisklotter (puta=hora).
Här bodde vi. Kan med all säkerhet säga att det var det billigaste och bästa hotellet i hela byn. Embeleco - lägg det på minnet.
På kvällarna klädde vi oss fina och gick ut och åt god mat.
Och så levde vi strandliv.
Kalle fick surfa.
Och jag fick bygga sandtårtor. Frid i familjen Andersson/Lindberg.
"After beach" på balkongen. (Det var under ett av dessa kortspel som det slog mig: är Joker, som ju är en narr, en skojare? Alltså en joke-er? Vet du? Vill ha klarhet i detta!).
Sen var visumsemestern slut och vi återvände till Montevideo.
